norrlandsk

Lördag 12/3-11 kl 09.25 vaknade jag pigg och glad.
Jag hörde en liten röst i mitt huvud som påpekade att efterssom jag nu under ca 3 veckor haft minimalt med träning så var det i dag det skulle ske. Japp. På med skidstassen och iväg på milspåret runt sandtjärn.
Ca en timme senare hade jag packat in allt i min lilla bil och tuffade i väg mot sjön.
Jag måste faktiskt säga att det till en början gick riktigt bra. Men sedan kom det en sträcka ute på en tjärn och där hade spåret drivit igen och man fick göra ett eget. Det gick sådär. Skidorna gled mest hit och dit och jag hade stundtals 0 i fäste.
Men men jag kämpade på.
Jag drog en lättnandes suck när jag kom fram till den bit där spåret snurrar runt och går tillbaka igen.
Men tror ni inte på fan att jag blir omkörd mitt i min glädje yra? Av en turk ( ursäkta mitt ordval här nu) med den störstaste jävla röv jag nånsin sett! Jag skojjar inte om han hade sytt ihop sömmen där bak på brallorna, tyckte mig kunna urskilja gliporna där emellan.

Så jag fäste min arga blick på den där feta röven och jagade honom hela vägen tillbaka. Ja tills det kom en uppförsbacke till följd av en nedförsbacke där ett skräp i spåret fick mina kidor att tvärstanna och jag föll. När jag kommit upp hade fetärslet åkt utom synhåll och jag kämpade mig in i "mål" lätt besviken över att ha blivit slagen.

Det enda jag tröstar mig med ( förutom att jag är glad att jag orkade hela rutten runt) är att fetärslet antagligen behövde träningen mer än vad jag gjorde. Iaf om man ska tro hans ENORMA rumpa.

Nu ska jag lyxa i soffan med en massa gott.
 Det här var allt för mig, nu lämnar jag över till DIG. Lämna en kommentar är du snäll så jag kan somna gott ikväll ;)